:@

Okej. Jag måste bara skriva av mig lite, för nu är jag så jävla förbannad.

Jag kollade igenom en gammal mejl. Och jag hittar ett mejl från min mormor, från min födelsedag:

"Ett stort GRATTIS på din Födelsedag
Jag får ju inte träffa er, för er mamma, men hon kan inte ta ifrån er, från mitt hjärta. Jag vill ju skicka pengar till dig, men jag har inte ditt konto.nr Så om du vill vara snäll att maila över det så jag kan sätta in pengar till dig, så blir jag glad. Glöm aldrig att jag älskar både dig och Rebecca.
kram från din Mormor"

För er som inte vet (om det är någon som läser) så pratar inte vi med henne längre, för att hon är... Ja... Jävligt speciell och egoistisk. Tänkte att jag kan dra historien lite snabbt här.

Folk från mormors arbete ringde till mamma i somras tror jag det var. De frågade om vi visste var mormor var och om hon var ok, för hon hade inte varit på jobbet på typ en vecka och de fick inte tag på henne. Mamma blev då såklart orolig och ringde hem till henne. Då får mamma höra att hon är en jävla idiot och att ingen älskar mormor (wonder why?) och att vi aldrig kommer och hälsar på henne. De snackar och mejlar hur länge som helst utan att komma nånvart. Jag vet inte riktigt vad som sades och skrevs, men jag kan tänka mig, med tanke på hur mormor är. Och det slutar då med att mormor säger upp kontakten med oss och mamma blir självklart ledsen.

Ja, det blev lite konstigt, men jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt.

I alla fall. Så tror hon att jag och Rebecca vill ha något med henne att göra, efter att hon har sårat vår mamma så jävla mycket. Jag vill inte ha hennes jävla pengar! Jag vill inte ha något med henne att göra över huvud taget, för det har alltid varit såhär! Så fort saker och ting inte passar, så är det ett jävla liv och alltid mammas fel, enligt mormor. Och nu får det fan vara nog.

Skrev ett svar till mejlet som hade känts jävligt skönt att få skicka, men mamma ville inte det. Så då får det vara. Men ringer den jävla kärringen, eller kommer hit, så ska hon få veta att hon lever. Inte minst från mig och pappa. Vi är nog dom som är mest förbannade. Mamma är nog mest ledsen. Becci vet jag inte?

Jaja... Nu ska jag försöka lugna ner mig. Sitter och skakar så arg jag är. Känns lite bättre nu, när jag har fått det ur mig lite grann. Orkar inte läsa igenom texten igen, den får vara lite osammanhängande, eller vad man ska säga.

Kommentarer
Postat av: Lexi.

Oj, vad olikt dig detta kändes, men vadfan, ilska bär vi alla på. Nu till det jag egentligen ville säga!



Du är jättestark som står på dig sådär och är på din mammas sida. Pengar brukar kunna lura dom flesta, tyvärr, och det är jättebra av dig att säga tvärnej från början då! Men som jag brukar säga, Ankan: Psykopater förstår inte att dom gör fel.



Jag älskar dig! Glöm aldrig det.

2008-11-13 @ 22:39:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0